Våren 1984 gick jag ut fria linjen vid Ålands folkhögskola. Till studierna hörde man de sista två veckorna skulle göra ett eget projektarbete. Jag valde att skriva egna sånger. Enligt rektorn var det första gången någon skrivit sånger som slutarbete. Jag minns fortfarande sångerna som jag skrev. Jag tror det var tre. De komponerades till akustisk gitarr och munspel, som någon annan Bob Dylan. När det var dags för presentation samlades alla elever i årskurs tre i aulan, och jag satte mig på en stol framför dem, och sjöng dem. Detlef från Tyskland, som var lite som en mentor för mig, bandade konserten på kassettbandspelare och gav mig positiv feedback efteråt. Han hade hittat en filosofisk frågeställning i en av sångerna. "Högt över mig hör jag tysta stjärnor sjunga/ De sjunger livets melodi/ Det känns som ett hån mot min aningslösa tunga/ Men som näring för min vilja som är fri." Den sången var ganska djup, vill jag minnas. Jag hade en glad sång också. Refrängen gick: "Kom vatten och vind/ Kom gör mig en bild av mig själv/ Ge mig silver och gull/ så jag kan supa mig full från mig själv." Den tredje sången kan jag inte minnas. Efter konserten fick jag säkert rungande applåder av mina åhörare. Det här var mina första egna sånger. Sedan skulle det dröja över tio år innan min kreativa sångsnickarådra började flöda igen. Men det var på folkhögskolan allt började. Och det är jag evigt tacksam för.