Att lyssna på Mörbyligan från Danderyd i Stockholm är som att spela Nationalteatern på högvarv eller som att göra boogierock av Hans-Eric Hellbergs eller Gun Jacobssons realistiska ungdomsromaner från 70-talet. Jag har svårt att komma på något annat svenskt rockband som hade så vardagsnära skildringar av ungdomar som kommit i kläm i samhällets kvarnhjul som just Mörbyligan. Det som utmärker Mörbyligans sound är en rättfram enkelhet och oslipad bluesrock med punkig attityd. Jag gillar även de låtar bäst där Annika Krok sjunger, t.ex. Ensamma Sussie, Snälla pappa och 7,38 som väl kom att bli bandets kändaste. Det är inte fel att säga att Mörbyligan stod med ena foten i proggen. Att en av sångarna i gruppen sjunger på göteborgska gör proggdraget än mer tydligt. Det politiska inslaget märks väl främst i låtar som Kollaboratören, som handlar om en pojke som träffar en socialist, samt Kalle A. Andersson, en arbetare som blev hjälte när han slog tillbaka. Mörbyligan kom antagligen bäst till sin rätt när de spelade live i någon liten lokal. Det var ju så som alla artister som gav ut på Mistlur helst skulle upplevas. Skivan kom 1979.
