Jag minns när CD-skivan kom där runt -84-85. Jag var inte speciellt intresserad av den, men farsan investerade i ny CD-spelare och ett antal skivor. Han spelade Leonard Cohens Various Positions (1984) i lägenheten som jag bodde tillsammans med honom i, och man trodde inte att Leonard kunde gå ned lägre i tonomfång än så, innan I`m Your Man utkom fyra år senare, och hans röst mest kändes som vibrationer i väggarna. Jag märkte att CD-skivan tog vinylens plats på det sättet att det inte längre fanns vinylskivor att köpa. Alla sade att CD:n hade så mycket mer kliniskt ljud, att det var bättre ljud helt enkelt. Och jag höll väl med. Jag minns inte när jag köpte min första CD-skiva, men jag vet att det dröjde väldigt länge. Jag tror att många artister gav ut sina album parallellt, både på CD och vinyl. Jag saknade nog all den information man fick på vinylomslagen, men tyckte väl som alla andra att vinylen var skrapig och gammaldags. Så slutade jag också köpa skivor vid samma tid.
Nuförtiden har vinylen kommit tillbaka och CD:n sjunkit in i skuggan. Man kan få en CD-skiva för någon euro, medan vinylskivor oftast är eftertraktade dyrgripar. Man har också börjat förstå att gilla det varmare och mer naturliga soundet på vinylerna igen. Och så har vinylerna den fördelen att de aldrig börjar hacka på grund av statisk elektricitet som CD-skivorna oftast gör. Och jag köper mycket hellre samma album på vinyl än på CD.