Jag har läst en bok om reggaemusik, som heter Bass Culture - When reggae was king av Lloyd Bradley från 2000. Boken fick jag låna av min reggaevän i Godby. På 80-talet bandade samma vän ett blandband med reggaemusik till mig. Så jag tänkte att jag kunde få lite bakgrundsfakta till de artister som finns på den kassetten genom att läsa boken. Först ut med tre låtar är The Abyssians. Bandet var ett av de första roots-banden, dvs de förenade reggaemusik med rastafari-tron, och gjorde den på det sättet mer spirituell. Ett bra exempel på detta är låten Satta Massa Gana, som berättar om landet långt långt borta, eller Etiopien, där Haile Selassie satt på tronen.
Jonnie Clarke var det största namnet på Jamaika under senare hälften av 70-talet och en av de första som gjorde rebel-music. Det tål att sägas att Bob Marley inte var så stor på hemmaplan sedan han började göra internationell karriär efter sina första album. Här sjunger han om att människorna inte kommer ihåg Marcus Garvey, vars teser låg till grund för rastafari-religionen. Garvey sattes t.o.m. i fängelse och fick inte möjlighet att predika sina läror längre. Jonnie Clarke grundade även ett självständigt musikbolag, något som inte var så ovanligt bland artister på Jamaika (Bob Marley hade ju t.ex. Tuff Gong).
Althea & Donna var något så ovanligt som en ung kvinnlig duo som hade en hit med låten Uptown Top Ranking i slutet av 70-talet. Den var producerad av DJ:n Mikey Dread, som körde en revolutionerande dygnet runt show på den jamaikanska radion som hette Dread at the controls, där han spelade den nya roots-musiken. Det ska minnas att en dreadlock tidigare på Jamaika var en suspekt typ från bergen, som man varnade barnen för.
Eric Donaldsons Cherry On Baby är väldigt tidig reggae. Låten vann en sångfestival på Jamaika i början av 70-talet. Ännu tidigare var Derrick Harriott, som startade med rythm and blues som han sedan utvecklade genom alla stadier av reggae, från ska, rocksteady till reggae.
Inom den instrumentala reggaen måste man nämna Augustus Pablo med sin melodika. Han var väl den som utmärkte sig mest på detta udda blåsinstrument. Faktum är att den passar ypperligt till dub-låtarna på kassetten. Strictly roots! Instrumental är även keyboardmusikern Ansel Collins, som framför en rolig Monkey Spanner Version.
The Aggrovators var ett studioband för producenten Bunny Lee. De arrangerade ofta om gamla låtar, något som kom att bli typiskt jamaikanskt, återvinningen. Typiskt var även att göra reggaeversioner av andra typer av musik, sedan roots-reggaen blivit populär i slutet av decenniet. I Aggrovators var de bästa musikerna med. Även detta var typiskt jamaikanskt: mixen av musiker, som alltid är med när det gäller att göra musik. Så var det inte med reggaen i England, där traditionen av att grunda ett eget band var starkare.
Duke Reid var en f.d. polisman som grundade det betydande skivbolaget Trojan records, som exporterade reggae till England. Han hade ett eget sound-system och kom att betyda mycket för utvecklingen av den moderna reggaen. Här spelar han en version av The Wailers låt Keep on moving.
Så har vi förstås reggaefarfäderna The Maytals, med Toots Hibbert som främsta sångaren. De verkar ha hållit på hur länge som helst, och blandade ska med gospel, och gjorde sedan den första låten som nämnde reggae i titeln. Det är lätt att ryckas med av Toots and The Maytals, som har förmågan att göra varje konsert till en formidabel gospel-gudstjänst.
Kassetten slutar med Bunny Wailers "Tribute" till The Wailer med reggaeklassiker som Soul Rebel, Slave Driver och War. Och hur slutar boken då? Ja, reggaemusiken slutade utvecklas i början på 80-talet, efter att Bob Marley dött. Black Uhuru var väl det enda nya inom reggaen då. DJ-kungarna i Kingstons dancehalls lyckades inte längre behålla soundet och viben och förena det med ett vettigt budskap. Basen försvann ur baskulturen och kokainpåverkade dancehallskungar och -drottningar tävlade mera med varandra än brydde sig om att ha en trevlig kväll. Men på sjuttiotalet, då var reggae kung!