Nästan Jamaika

Så nära Jamaika på Åland har vi väl inte någonsin varit som när Duke Adebayo i mitten av 80-talet kom och var DJ på Pub Bastun. Med sig hade han väl sitt "sound system" (eller om det var inhyrd utrustning) och en packe reggaeplattor. Det var nästan som på Jamaika. Han spelade sina reggaeskivor, och pratade i mikrofon ovanpå musiken (när han kände för det) och vi dansade oss svettiga. På Jamaika har det alltid varit via DJ:rnas sound-systems som den nya musiken presenteras först, det är publiken som sätter trenden för vad som är bra och dåligt, och skivorna som spelas ska helst vara nya och unika. Publiken visar sitt gillande genom att dansa förstås. I Kingston brukade det bli tävlingar mellan två eller flera DJ:s, s.k. sound clashs, då det gällde att bjuda publiken på något som konkurrenten inte hade. Så var det inte på Bastun den här gången. Trots att Duken var väl insatt i vad som gällde (han skrev ju om reggae för tidningen Schlager), så var han några år för sent ute. Roots-reggaen hade dött för några år sedan, i samband med Bob Marley, och några nya initiativ till att utveckla den musiken i någon ny riktning fanns inte. Men för oss var det nytt! Duke spelade många låtar flera gånger, som sig bör. Bl.a. Bunny Wailers Rock`n Groove och Cool Runnings, Dennis Bovells Brain Damage och Black Uhurus Sponji Reggae minns jag. Och han höll på nästan lika länge som på Jamaika också, för när han märkte att han inte skulle hinna med sena färjan hem, så sade han "äh, jag tar nästa färja" och fortsatte sedan att spela.