I ett försök att greppa hurdan musiken är idag, och då menar jag den musik som jag brukar skriva om på musaploki, har jag läst den svenska musiktidningen Gaffas januarinummer, som jag kom över gratis på ett café på Centralstationen i Stockholm.
Det första som slår mig är att jag inte känner till något av banden som det skrivs om. Jag har inte hört deras namn och när man recenserar musiken så används ord som akt (istället för band) och släpp (istället för utgivning) och artwork (istället för skivomslag). En vild flora av benämningar på det specifika bandets (ursäkta aktens) musikstil gör det närmast omöjligt att botanisera sig fram. Man undrar varför sådana allmänna begrepp som rock, punk, new wave, syntpop nu får träda tillbaka för t.ex. krautdisco, trance, äventyrsrock, proto-punk, triphop, ambient, synthwave, grime, darkwave, shoegaze, för att inte tala om heavyns alla avarter och underavdelningar. Jag känner mig lika borta som när jag försöker förstå hur musikstudioprogrammet FL Studio är uppbyggt. Så tycker jag att många musikkritiker i tidningen förhäver sig när de ska till att beskriva något band eller någon skiva som de gillar/ogillar. Det saknas jord mellan tårna, det låter ungefär som något sönderslaget poem av Bruno K. Öijer dikterat av tempot i USA, fast på lustgas och helium. Det viktiga verkar nästan vara att framhäva sig själv istället för produkten. Men så har väl alltid musikskribenter varit? Jag kan ta ett exempel: "Men allt som allt lyckas denna energetiska konstellation varva sceniskt teatrala verk med brutala utsöndringar genom en penetrerande kraft. Och det gör albumet tyngre både emotionellt och soniskt på ett mycket mer dynamiskt och tilldragande vis än föregångaren, som avgav en något mer skämtsam framtoning." Det är tydligen inte lätt att skriva om musik.
Ändå går mycket tillbaka till föregångare som jag känner igen: Alice Boman nämner t.ex. Dylans Street Legal som en inspiration. Här finns en redogörelse för hur a- has video Take On Me från 1985 kom till, Coldplays senaste album (ursäkta släpp) recenseras och postpunkarna Algiers nämner Radiohead som en favorit. Så även nutidens satelliter på rockhimlen behöver sina markcentraler. Allt går igen och upprepas i ständigt nya konstellationer kan man väl säga.
Draget av förnyelse av gamla former kommer tillbaka till mig, då jag lyssnar på den senaste musiken i Sverige som jag får e-postat av skivbolaget Comedia, som nu fyllt ett år. Om jag tar de fem senaste postningarna till mig, banden XINOMBRA, Papills, Sofia Härdig, Tomas Di Leva och Comminor, så är väl alla utom Di Leva och XINOMBRA uppkomlingar som tagit delar av Europa med storm. Men så mycket nytt har inte musiken att komma med. Det är allt åt indie/ underground-hållet och det gillar jag. Kanske man är lite väl snabb att utnämna Sofia Härdig till underground-drottning. I dag finns det en tendens att ta till starka, starka epitet för att man är rädd att annars inte höras bland alla som försöker lansera sig i den digitala some-djungeln, men som vanligt är det bäst att låta musiken tala för sig. Jag gillar alla dessa band, men mest kanske Di Levas sympatiska video, där han med glitterskor mot multnade höstlöv deklarerar sitt kosmiska kärleksbudskap. Starkt! I stil med Bowies Black Star.
Ja, sist av allt, så slås man av hur mycket videon och datorn samt Spotify spelar in när man pratar om nya artister (ursäkta akter). Populariteten mäts i antal streamar på You Tube, istället för sålda skivor och konsertbiljetter. För att slå sig fram som rockartist idag verkar det vara viktigt att behärska de sociala mediernas makt. Var finns devisen från förr, att det är live man helst ska uppleva musiken, och inte på skiva eller internet? Och så minns man Thåströms varningens ord från 1981: "Den nya tiden den kom ju så fort. Mitt liv flimrar fort förbi. På ett datakort."