.png)
Om Påtalåten (1973) var låten med stort L för Ola Magnell och om Nya Perspektiv (1975) var Albumet, så kan man väl säga att Höstkänning (1977) redan innebar ett slags vemodigt farväl till rampljuset (om det någonsin funnits). Ola Magnell har alltid enligt mig varit den mest ljusskygge, minst framgångshungrige, av de musiker i Sverige som gick i Dylans svallvatten. Och han har alltid stått mitt hjärta närmast, kanske just för denna självvalda ensamvargposition. Han är den som kan gå in på Café Opera iklädd regnrock och stövlar, ta en öl, en tobak, och gå ut i natten igen - med bevarad självrespekt. Med detta sagt är det väl rätt så klart att albumet Europaväg 66 från 1981 andas anspråkslöshet och vemod i ett slags allt-är-förlorat-och-förbi-anda. Men det är ett vemod jag gillar. Jag minns nästan alla dessa låtar, som jag inkorporerat i min inre låtskatt, men kanske ändå att Åren går, flöjlarna slår, I min fantasi, Dimman igen och Produktiv lättja är de som väcker mest gensvar nu när jag lyssnar på skivan igen. Andra låtar som sticker ut är Tomma tunnor och Dylancovern Ta det kallt, det är allt. Det är ju främst i texterna som ordvirtuosen Magnell är stark. Han är fruktansvärt trovärdig i allt han gör. Och som med Dylan så bjuder hans stämningar på tuggmotstånd, så som det ska vara med en stor rockpoet.