Självbiografin Om - Niklas Strömstedt är utgiven år 2023. Den var både givande och underhållande att läsa. Niklas Strömstedt är en underhållare, ett drag som kanske också legat honom i fatet, då han under största delen av sitt liv fallit i fällan att hålla människor i sin omgivning på bra humör, på bekostnad av sina egna behov. Det här har fått honom att iklä sig roller, för att få självbekräftelse och bli omtyckt. Det är modigt av honom att erkänna det i den här boken. Härtill kommer också att livet som popartist inbjuder till att gå i de här fällorna, samma som Beatles och många med dem gick i: att man blir ett slags glansbild av den man egentligen är.
Niklas Strömstedt är en popartist, inte rock. Jag har aldrig lyssnat aktivt på honom. På 80-talet hade jag inte koll på att han turnerade med Ulf Lundell, men minns att han var en i trion som firade det svenska fotbollslandslagets brons i VM 1994 med "När vi gräver guld i USA". Tänkte att han var lite för "cool" för mig, ett drag som han tar udden av i den här boken, där han ofta beskriver sig som "kusinen från landet". Förstås visste jag att han var son till Expressens chefredaktör Bo Strömstedt, som hade sommarställe på Åland. Inget om Åland dock i boken. Förra sommaren var Niklas Strömstedt en av gästerna på finansmannen Anders Wiklöfs stora gratiskonsert i Mariehamn, enligt mig den enda intressanta artisten där. Jag har alltid tyckt att Niklas Strömstedt är sympatisk och intressant, men aldrig haft koll på hans musik. Det kommer säkert att ändra efter att ha läst boken.
Musiker som nämns ofta är Lasse Lindbom, Orup, Anders Glenmark, Per Gessle och Marie Fredriksson.