A-sida: Gloria
B-sida: My Generation
Jag hörde Patti Smith första gången då en tjej på min klass bandade några av hennes låtar, däribland Gloria, på en kassett 1980. Och även då lyssnade jag bara förstrött igenom låtarna. Men Patti Smith var en föregångare för alla kvinnor som ville göra renodlad, osentimental, personlig rock på egna villkor - och en av dem som inspirerade punkrörelsen. Hon har inte kompromissat med sin konstnärliga ambition att göra rock som berör, både musikaliskt och textmässigt. I detta avseende kan hon jämföras med Lou Reed och Iggy Pop. Patti Smith är lika mycket poet som rockmusiker, vilket märks i hennes låtar. Gloria handlar om ett kärleksmöte, där de ursprungliga lustarna får komma till tals - men det är två kvinnor som träffas. Har även hört The Doors version och där är könsrollerna de traditionella. När singeln kom 1976 var ämnesvalet säkert mycket kontroversiellt. Men de avantgardistiska musikerna i New York på sjuttiotalet såg lite som uppgift att överskrida gränser och utmana den rådande moralen. Något som jag inte hade en aning om då jag spelade låten på min kassettbandspelare som sextonåring. B-sidan är The Whos My Generation från 1965.