Anarkistgruppen Crass var någonting som jag stod ganska främmande för då på 80-talet. Jag lyssnade på albumet Penis Envy på bibban, men hade svårt att ta åt mig och gilla den aggressiva och råa tonen. Det lät ungefär som ett flöde av anarkistisk lyrik mot bakgrunden av en stenkross. När jag nu lyssnar på plattan igen, märker jag att låtarna bitit sig fast, liksom en del textrader. Jag skulle säga att denna LP handlar om äktenskapet som fängelseinstans. Främst är det väl kvinnans fångenskap i äktenskapsnormerna som beskrivs. Så får man även tolka omslaget till skivan, som föreställer en upplåsbar barbara instängd i ett hjärta. All musik som får människor att tänka till är väl bra, och det får alldeles uppenbart Crass tredje skiva från 1981. Kompromisslös och ganska svårsmält musik.
