Mastodont-opuset The Wall med den progressiva engelska supergruppen Pink Floyd var en tegelsten som var omöjlig att komma runt då man socialiserade med andra i början av åttiotalet. För vem hade väl inte då en klasskompis som närmast på allvar gnolade på "Hey, teachers: leave these kids alone" eller "Is there anybody out there" från The Wall. Också jag bandade dubbelalbumet på mina billiga Philips-kassetter, men skivan var tung att lyssna sig igenom, så det var inte mycket som fastnade. Nu är det det är skoltider igen, och sommarlovet är slut. Och vi lärare kan bara inte låta dessa elever vara ifred längre. Men jag får fortfarande inget grepp om vad denna skiva egentligen handlar om. Det är mycket ljudeffekter, prat i bakgrunden, skön akustisk solosång och bombastiskt dunkande på hårdrockspukor över skivan. Ibland kan man få associationer till Bowie, Dire Straits eller The Who - men det är bara inte lika bra och renodlat. Allt känns så överarbetat, precis som den show, med 50 lastbilar rekvisita man drog ut på turné med i slutet av sjuttiotalet. Det var ju mot det här storhetsvansinnet som punken reagerade sedan med sin minimalism. Jag är ingen expert, men kan väl tycka att det är albumet The Dark Side Of The Moon från -73 som man ska lyssna på om man vill lära sig gilla Pink Floyd. Det fanns förresten en rolig snabbversion av The Wall, nämligen The Fence, som jag såg på TV nångång på 80-talet.
