Finns det någon svensk visartist som behandlat det svenska språkets alla finurligheter så lättsamt och med sådan humor som Povel Ramel? Inte undra på att man skrattade för fullt redan i slutet av sjuttiotalet åt den här skivan, som brorsan köpte. Nu när jag lyssnar på den igen så minns jag temana Povel tar upp (t.ex. glömda smådjur som inte fått en sång och misslyckade fastekurer). Den här skivan är inspelad live på Maxim i Stockholm och det ger absolut en extra krydda till skrattshowen när man hör hur publiken lever med. Tyvärr finns inte alla sånger på den här skivan på nätet, så man får nöja sig med ett plock på ett tiotal. Jag skrattade också våldsamt åt Hasse&Tages Lindeman-skivor på stadsbiblioteket i Mariehamn i början av 80-talet. Men den svenska artist som får Povel Ramels instiftade karamelodiktstipendium kan nog känna sig mycket stolt. Det ges årligen till en förnyare av det svenska språket eller för framstående gärningar inom musiken.
