Boken Proggen - Musikrörelsens uppgång och fall (1999) är skriven av journalisten Håkan Lahger, som var med och startade musiktidningen Schlager på 80-talet. Han var också djupt engagerad i den musikrörelse som han här skildrar. Som en definition av den svenska progressiva musiken, proggen, kan väl sägas att den var en samhälleligt engagerad musik med vänstersympatier. Detta till skillnad från proggen t.ex. i England, som får sägas vara experimentiell musik. Proggen blomstrade och hölls levande av ett starkt engagemang genom Musikrörelsen i Sverige, från och med den första Gärdesfestivalen 1970 till skivbolaget MNW:s totala kommersialisering på 80-talet. Musikrörelsen, som visade sig i ett 50-tal oberoende skivbolag, ett 70-tal Musikforum i svenska städer, skivdistribution och musiktidningen Musikens Makt, profilerade sig mot alla kommersiella aktörer inom musiklivet, och gav artister en möjlighet att vara med och påverka själva. Musikrörelsen var något unikt för Sverige, vilket bra kommer fram i Lahgers bok.
Jag har själv stött på många av de artister som beskrivs i boken, där Hoola Bandoola Band och Blå Tåget lämnat störst avtryck. Men jag har aldrig blickat bakom kulisserna på Musikrörelsen, för att se vad som drev denna musik framåt. Det är mycket politik, många kontroverser och viljor som ska sammanlänkas för att pusslet ska fungera. Man ges bilden av att allting måste vara så politiskt korrekt på den här tiden. Lite som att du som publik på Gärdesfestivalen måste ha med dig en bit lera och dreja en kruka för att vara medskapande och få lyssna på musiken. Då punken var en explosion, verkade proggen ha varit ett enda långt möte. Men det är givande att läsa om hur mycket proggen ändå åstadkom i form av skivor med egensinnig och levande musik. Proggen kom att påverka all svensk populärmusik som kommit efteråt.
Den partipolitiska tvångströjan reagerade de facto många av de bästa musikerna även mot, och frågan är om det inte var den, som till slut tog livet av den svenska proggen.