Jag var punkare och ville se ut som en punkare hela sista året i högstadiet 1980-81. Det blommade väl ut på klassresan till Danmark, då jag hade en Fingers-jeansväst och gamla målarskor i läder på mig. Sommaren efter det sydde jag mig ett par jeans med Clash-lappar på, som jag fäste fast med säkerhetsnålar. Jag kände mig allmänt missförstådd, närde revolutionära tankar och skolvitsorden sjönk. Året efter det tog reggaemusiken över och jag odlade långt hår. Startskottet på punken var nog Pistols och det man fick läsa om bandet i Vecko Revyn. Jag läste också om punkarna i Gallerian i Stockholm. Fingers på TV också förstås. Punken står mig fortfarande nära hjärtat. Det var något som aldrig fick blomma ut på riktigt då när det verkligen gällde. Nu finns den alltid där i bakgrunden till det jag gör i musikväg, som hexametern i Homeros verk Iliaden och Odyssén.