Att punkrocken föddes i London 1977 är egentligen en felaktighet. En orsak till att året blev 1977 är kanske att The Clash alldeles i början av året släppte singeln White Riot/ 1977, och för att en rocktidning skrev att 1977 skulle bli Clashs år. Snarare var det sommaren 1976 som det mesta hände i London. Det var i april 1976 som Ramones legendariska spelning på klubben Roundhouse ägde rum. Alla Londonpunkare var där och visade sitt intresse för Ramones, som inte förstod hur stora de var i London. Det var 1976 eller tidigare som Malcolm McLaren hittade Johnny Lydon, döpte honom till Johnny Rotten, och totade ihop Sex Pistols, som chockade nationen, som bannlyste dem. Influenserna till punken fanns tidigare i USA (New York Dolls, Ramones, Iggy and the Stooges m.fl.), men det var i England som man gjorde punk av det, med allt som kom att höra till: säkerhetsnålar, larmande musik, tvåminuterslåtar, outfit, protest, gräsrotsrörelse och allmänt uppseendeväckande och osedligt beteende. 1977 bildades rockklubbar som tog sig an banden, medierna började intresserade sig (om inte annat så via underjordiska kanaler), skivor släpptes och fansen (punkarna) fick välja mellan de två stora alternativen: Sex Pistols eller Clash. Pistols började tidigare och var miltals före Clash i utvecklingen (enligt Joe Strummer själv), men det var Clash som höll ut längst och som omformade punken till något nytt, mera personligt. Musikklimatet under den här tiden var hetsigt i London: band tävlade med varandra och med sina konkurrenter i New York. Alla ville väl vara så mycket punk det bara gick. I USA var klimatet lugnare. Modemarknaden hakade förstås snabbt på och ville göra sina pengar på den nya musikstilen, som till sin image ville vara helt oberoende av kommersialiteten. En äkta punkare gjorde nämligen allt själv: låtarna, kläderna och skivorna (så långt det gick på små oberoende skivbolag).
Själv fick jag ju höra om punken i epicentrum av själva skalvet så att säga. Jag var inte tillräckligt gammal för att riktigt fatta vad som hände (att den sjunde vågen inom rocken åter igen vällt in med något nytt och omskapande). Minns att mamma frågade min tre år äldre kusin om han kunde förklara vad det här "punkrock" var för något. Senare när jag blivit biten av punken fruktade mamma till och med att jag skulle bli punkare. Jag läste i Vecko-Revyn om Sex Pistols Sverigeturné, om hur Sid Vicious somnat under en intervju, och om punkarna i Gallerian i Stockholm. Insnöad som man var på Hurriganes och negerbollar var steget till punken inte så långt, men det togs ett par tre år för sent i samband med Clashs tredje LP London Calling, som kom passligt till 1980, då bandet tagit ett musikaliskt kliv vidare och då Pistols redan bränt sitt krut. Jag tyckte inte att London Calling alls lät punk och blev besviken. Då var Pistols Anarchy in the UK från stereon på rasterna i Övernäs högstadium mera rätt. Punkare blev jag ändå i en mild variant våren och sommaren 1980, samtidigt som jag fyllde femton, flyttade till landet och skaffade moped. Jag hade jeans med Clash-lappar som jag gjort själv och med någon säkerhetsnål i. På klassresan till Danmark i maj hade jag snäva vita jeans, gamla målarkängor och en vit jeansväst med Stiff Little Fingers klottrat med blodrött på ryggen. Ideologin runt punken hade jag helt svalt och predikade villigt vidare. Jag började lyssna in mig på vad som hänt tre-fyra år tidigare. Men mopeden och ungdomsdanser med flickor och hemmablandat drog väl mig till en mera medelsvenssonsk stil även. Jag var aldrig så extrem, och så kom reggaen in i bilden också.
Den riktiga punken kom och gick. Brände slut på sitt krut. Den var en eruption, en urladdning, som kom att få vittgående konsekvenser för rockmusiken i allmänhet. Det exploderade i London 1976, blev ett begrepp 1977, levde kvar i många länder något år in på 80-talet, gick vidare i olika post-punk-företeelser och ebbade ut. Punken var en musikalisk reaktion på en rockbransch där multistora band dominerade med grandiosa konserter och evighetslånga låtar, där glitterpopen glittrade och där discon dunkade, där färdigt etablerade band fick miljonkontrakt på enorma skivbolag, där radion och medierna styrdes av dem som trodde sig veta vad som var bra musiksmak, och där ingen i allmänhet orkade lyssna eller bry sig längre. Då kom punken som en smocka i ansiktet, ett uppror: "White riot - I wanna riot/ White riot - a riot of my own."