År 1982 dök det plötsligt upp en snubbe på MTV som ville deklarera att nu var definitivt 70-talets solidaritet och punken död. Han hette Taco och sjöng att man skulle "puttin on the ritz". Taco, eller figuren han föreställde, var en stel pingvin i frack, hög hatt och spatserkäpp. Han var sminkad och pudrad i ansiktet och log ett leende som inte stod Nixons watergateskandalsmile långt efter. Taco var en typ man definitivt inte skulle köpa en bil av. 1983 var i ett brytningsskede mellan nya vågen och en ny sorts glam/glitter-musik, som dansades under spegelbollar i discogrottor av den nya tidens kapare, eller yuppies. Jag förknippade direkt Taco med den andra sidans människor, motståndarna, bakåtsträvarna, cynikerna, nihilisterna. De som inte längre trodde på något slag av kamp eller uppror, som startats av hippiegenerationen och som fördes vidare av punkarna. Nu var det glamour, snabba klipp och hårda paket som gällde och inte att bry sig om sin medmänniska. "Satsa på dig själv" var den nya tidens melodi, och det var många som dansade med - till Puttin on the Ritz eller till vad som helst, som senare kom att smaka lite rave och stromboli.
