Det är roligt och lovvärt att Fredrik Rosenqvist tagit på sig uppdraget att ge ut en bok om en väldigt vital era i åländskt musikliv som jag också själv varit med om, nämligen åttiotalet. De flesta av banden i Pyro, party och pudelrock har man upplevt, eller hört talas om, och man känner till musikerna. När jag läser boken lyser vissa händelser klarare igenom: Memories första spelning på konta i Övernäs skola (jo, visst var jag ju där), Corpral Flejder Band i lusses gymnastiksal med Mackan sjungandes Gasolincovern This is my life (jo, där var jag också). Och så Åländsk musikfestival i Badhusparken 1984 (med en Johnny Thunders som bars in på scenen) (jasså spelade Mainway efter honom?). Det är mycket historier, många minnen, mycket inside-information. Och det är det som är roligt med den här boken. De band som ställer upp bjussar på sig själva. De band som inte ville vara med förbigås med tystnad. Även om det nog ur ett direkt musikhistoriskt perspektiv hade varit på sin plats att nämna Ultimatum som det första åländska bandet som var med på Kustrock-skivorna.
Som titeln på boken är skriven, så är också stuket på boken. Fredrik utgår i sin epilog från att allt tillkom som en förlängning av MTV på tv, trots att MTV enligt mig utgör början på slutet för den spontana live-musiken. Samt att alla på Åland gillade hårdrock på åttiotalet. Gycklarnas Afton var inte alls före sin tid i jämförelse med svenska band, även om de var unika för Åland. Man behövde inte heller vara stammis på Vicke för att höra till. Man får ta det goda med det onda när boken skrivs med Ålands-mått. Och de positiva sidorna med boken överglänser lätt de negativa. Som när man får veta att kusinen Micke upplät sin gudmors hus till övningslokal åt Nameless eller hur mycket Doctors uppskattade historien om att deras låt Rock-Olle räddade livet på kompisen Kjell en iskall natt i Anderna.
Läs boken och vänta på uppföljaren om det musikaliska nittiotalet.