I slutet av 80-talet när jag sommarjobbade på Mariehamns stads parkavdelning frågade jag min amerikanska arbetskompis om det fanns band som gjorde betydelsefull musik längre. Han sade att det fanns ett, nämligen R.E.M. Han sade att de skrev politiska texter. Jag hade inte hört bandet men lade namnet bakom örat. Många år senare såg jag en TV-konsert som avslutades med låten Man on the moon. Den låten blev att ringa i mina öron, så jag köpte en skiva, där den fanns. Hade också sett Shiny happy people-videon på TV och gillat den positiva attityden i den. Det här var säkert efter grunge-vågen och Curt Cobains självmord. Det jag gillar med R.E.M. är kombinationen av tänkvärda texter till melodier som fastnar. R.E.M. har också lyckats slå igenom bland de stora massorna. Låtar som Loosing my religion hör till varje hemmatrubadur-tonårspojkes stam- reportoar nuförtiden.
