.jpg)
När Ramones började spela i mitten på 70-talet någon gång var det ingen som tog dem på allvar. Det gick alltför snabbt och lät alltför rått och simpelt. Inte heller jag tyckte att Ramones var så speciella när jag först lade märke till dem, kanske som att någon tjej i gymnasiet hade en tröja med bandets namn eller att någon vågade skära sönder sina jeans med rakkblad på samma sätt som gjorde bandet till trendsetters. Och musiken lät som en snabbare och mera urvattnad kopia på Hurriganes tyckte jag väl. De fyra killarna Ramone från Queens i New York spelades heller aldrig på radion. Det var knappt någon i USA som fattade grejen med bandet (eller Joeys texter om attt sniffa lim eller slå på brats med basebollslagträ), som spelade så snabbt så ingen hängde med, och istället för paus mellan låtarna utannonserade nästa up-tempo-låt med 1-2-3-4. Det var först när de spelade i London 1976 som det tog skruv på allvar.
Bandet var från början en väldigt disharmonisk sammansättning. Där var den mobbade romantikern, ex-hippien Joey på sång, som i stort sett hade alla tänkbara fobier man bara kan komma på, gatupojken Dee Dee på bas och så skitstöveln och pro-amerikanen Johnny, som ville vara grundare och frontfigur på samma gång, och som stal Joes flickvän, på gitarr. Trummis var från början Tommy, men de byttes ut ibland. Trots att det knakade i fogarna höll bandet ända till 1996 kompromisslöst fast vid sin stil - en bragd som kunde göra Status Quo gröna av avund.
Men viktiga och stilbildande för punkrocken har de varit som få band tidigare - och alla originalmedlemmar är döda nu. Läs gärna boken I slept with Joey Ramone av hans bror Mickey Leight om du vill veta mera om bandet. Deras själar vilar för evigt över all rockmusik som gjorts efter dem - hörde t.ex. att en av alla trummisar i Ramones besökt Pub Ettan i Mariehamn. Så lätt hänt är det att gå från nobodys på någon bakgata i en förstad till New York till rockens Hall of Fame.