Rockjournalister

"Rockjournalister är misslyckade rockmusiker", ska Ulf Lundell ha sagt. Jag är benägen att hålla med. Varför ska man överhuvudtaget skriva om rockmusik, och värdera den? Jag förstår attityden hos sådana journalistdödare som Lou Reed och Bob Dylan. "Something is happening here but you don`t know what it is, do you, Mr. Brown?" kunde gälla för Dylans attityd till alla journalister som vill skriva om hans musik. Eller "Rockjournalists are the lowest form of life", Lou Reed. På 80-talet kritiserade många musiker den engelska rockpressen (t.ex. NME, Melody Maker) för att vara i det närmaste fascistoida. Jag gillade det. Det som gäller för rockmusik är musiken och texterna, och om man som publik gillar det eller inte, det får man själv bestämma. Basslagen känns i hjärtat, trummorna i benen, texterna flyter som nektar eller ambrosium genom ett trött huvud. Artisten ger dig energi att orka vidare, offrar sig helhjärtat för det han tror på. Och så kommer musikjournalisten som ska få ihop sin text till tidningen. Han igen sätter in musiken i något slag av rockhistoriskt kanon som inte har någon betuydelse för någon, utom för hans egen fokusering på sin egen förträfflighet. Rockjournalisten tar ett steg längre, tror han, för det hela in i högre dimensioner, tvärtom, han drar ned det fina i smutsen. Ger oss en gammal sur uppstötning dagen efter gårdagens berusning. Minns att någon rockjournalist sågade vårt band Ultimatum också för att gitarristen rev sönder strängarna sista låten. "Gammal rockklyscha" benämnde han det ifrågasättande, och förvandlade elden till aska. I förrgår var jag på konsert med Per Gessle på Skansen, idag får jag läsa om konserten. I förrgår dansade jag till beatet, till pulsen, till texterna, idag får jag höra det beskrivet i ord. Popunderhållning kan inte bli bättre en sommarkväll på Skansen, ungefär, Gessles publik kräver inte något svårare, i samma division som Tomas Ledin - Gessle ger oss samma gamla trista visa som sommarpratare om och om igen i radion (och du rockjournalist ger oss samma gamla trams om musik som du tror att kan vara till värde för någon endaste en människa som inte var där på konserten). Du vet inte vad en endaste sådan rad som: "Här kommer kung av sand, här kommer kungen av ingenting alls" betyder, för du tror att du betyder så mycket. Så, jo, Lou Reed: Rockjournalistik är (ibland) den lägsta form av liv som man kan tänka sig.