När jag började aktivt köpa svensk rockmusik på vinylskivor på 80-talet var det inte skivor som var producerade av de stora skivbolagen som intresserade mig, utan små, alternativa skivbolag såsom Silence, Plattlangarna, Mistlur och Amalthea. I Finland var det Love Records igen, och senare även Poko records, som stod för den nya, fräna rocken och popen. Det ingick i dessa skivbolags ideologi att bry sig om den musik och de musiker som man gav ut, istället för att tänka på att göra så mycket pengar på dem som möjligt. Att skivbolag var musikkapitalistisk politik visade många band som tog ställning textmässigt under den här tiden. Jag tänker på Sex Pistols låt EMI och Stiff Little Fingers Rough Trade. I Sverige var den stora fienden inom musikbranschen Abbas producent Stikkan Andersson, som styrde och ställde med sitt skivbolag Polar. Han fick också ofta på nöten av de radikala musikerna. Jag tänkte aldrig så mycket på varifrån skivan som jag köpte kom när jag gick till affären, men det råkade sig så bara att min musiksmak sammanföll med den musik som producerades på de små, oberoende skivbolagen. På en LP som heter Sveriges största singel samlades en del av dessa tidiga indie-artister. Skivan producerades av Mistlur.
