Det var någon musikjournalist på 80-talet som skrev att om man förenade The Clashs texter med Abbas musik så skulle man få det ultimata resultatet. Jag visste väl redan då att det var en paradoxal omöjlighet. Men kanske då Ellen Foleys LP från 1981 kommer närmast vad resultatet skulle ha blivit. Orsaken till att jag drar in The Clash i det hela är att grabbarna är med och spelar på plattan och att hela fem låtar är gjorda av Strummer/ Jones. Jag vet inte om det är dessa låtar som känns starkast på skivan - åtminstone låter det väldigt lite Clash, som detta år befann sig någonstans mellan Sandinista och Combat Rock i sin musikaliska utveckling. Ellen Foley har definitivt tagit steget från rockare till mera berättande cabaretsångerska på den här skivan, och det är i låtar som My Legionnarie, som berättar om kriget, hon kommer bäst till pass. Känns som om multimusikern Tymon Dogg som spelar fiol på skivan och som bidragit med tre låtar lite angett tonen åt det mer symfoniska hållet (det är väl det draget som lutar mot Abba). Dogg var även med i Joe Strummers band både före och efter The Clash. Fast bäst gillar jag ändå när Ellen Foley får stå helt själv på egna ben och i den egna låten Phases Of Travel kan lägga i rock n`roll-växeln och ösa på. Skivan känns något ojämn och behöver definitivt flera genomlyssningar än en.