.JPG)
August Strindberg sade ju om sitt skrivande: Min eld är den största i Sverige. Det känns som om Strindbergs var det band i Sverige 1984 som förvaltade arvet efter Sveriges störste författare bäst. För mitt bland storstadens höghusbetong och jäktade aktiespekulanter var man det band som sade saker rakt ut på ett sätt som pulserade av liv. Man vek inte ned sig för skivbolagen eller gav efter för musiktrender. Detta album är till exempel garanterat "Syntfritt". Det som är bra med Strindbergs är att man har ett inifrånperspektiv, som i låten Halloween, som kunde handla om dem själva. Det är balansen mellan att hitta sig själv och att inte sälja sin själ i livets maskerad. Går det riktigt illa kan det sluta med en överdos på en toalett på Norrmalmstorg. I Bla-bla-bla handlar det också om att förhandla med djävulen om sin själ. Är du beredd att pruta på dina egna målsättningar för att få en låt spelad på P3 är frågan. Det är från det här inifrån/underifrån-perspektivet man tar avstamp, och det är det som gör denna LP med Strindbergs så bra. Synd bara att man inte kan hitta liknande skivor idag, 40 år senare. Två låtar kände jag igen: Respektfulla gatan och Ingenting. I Strindbergs originalversion fick jag tillfälle att uppdatera min bild av dem. Respektfulla gatan är en gata som de i strebersamhället eftertraktar, en gata som bara söker polerad status quo, och inte att man utmanar och ifrågasätter. Ingenting sammanfattar en livsstil som är väldigt utpräglad i opersonliga storstadsmiljöer, där man vänder sig bort och inte har någonting att säga, eftersom det inte finns någonting att säga. Igen en version av jantelagen upphöjd i sin egen potens. Nej, Strindbergs behövdes då, och skulle behövas igen!