Sowetomusik

I början av 80-talet hörde jag något radioprogram som spelade musik från Sydafrika, närmare bestämt från det agrara området Soweto söder om Johannesburg. Musiken var så pigg och sprittande, att jag bestämde mig för att försöka få tag på någon skiva med den musiken. Via postorderkatalog köpte jag samlingsalbumen Soweto från1982 och Zulu jive från 1984. Jag ångrade mig inte. Musiken är många lager av rytmer på varandra, men knappast från trummor, utan från bas och gitarrer, och andra afrikanska rytminstrument, jublande saxofoner och en sång och körstämma som ackompanjerar varandra. Texterna handlar antagligen om livet i fattigdomen i stadsdelen, där nästan alla invånare är svarta, efter att apartheid-systemet beslutat om denna segregering. Ändå är musiken så positiv och medryckande. På 80-talet fanns ett vaknande intresse för Soweto och musiken där. Efter en tid av depression åkte Paul Simon dit och spelade in sitt Graceland-album, som kom ut 1985. Han hade nämligen hört en kassett med den glada sydafrikanska musiken. Det var inte politiskt korrekt att åka till Sydafrika som bojkottades på grund av rasåtskillnadspolitiken, men ändå måste man se Simons aktion som ett ställningstagande för de förtryckta invånarnas musik och kultur. Och att musik är ett mäktigt vapen i politisk kamp, och går över alla ras- och språkgränser,  visade ANC-rörelsen och musiker världen över som vid den här tiden engagerade sig i kampen för upphävandet av apartheid i Sydafrika.