Min bror Stefan var den enda som direkt gick vidare med musiken efter att bandet Ultimatum splittrades 1983. Efter något försök med en misslyckad bandkonstellation fann han det bäst att producera och ge ut sin musik själv. Det första konkreta resultatet av det här var cd-skivan 10 popsånger från 2002. Jag minns att han sade att han inte kunde göra det bättre, när han kom över med skivan. Men när det digitala tog överhanden började Stefans "fågelskivor" komma ut med jämna mellanrum på Spotify. Och de låg rent tekniskt på en annan nivå. Den helt nysläppta Remaster är ytterligare ett steg framåt i arbetet att få till ett proffsigt ljud på ett urval av 21 tidigare låtar.
Remaster börjar krigiskt och apokalyptiskt. Det är redan från början angeläget, som en missil av daVinci släppt av en lågtflygande kamikaze-bombare. Mörka visioner piskas fram. Inledningsspåret Alla duvorna i Krakow sätter tonen på hela skivan. Det är en tillbakablick, ett försök att greppa tiden som rusar och se sin egen roll i det hela. Det är ofta vinter, när det gäller de tidskritiska låtarna, och lyssnaren får många tankeställare. Människor som lever kortsiktigt genom att låna pengar till lycka eller lyssnar på den moderna tidens profeter utan att tänka själva. Men mörket och ljuset går hand i hand på skivan. En vind driver plötsligt undan de tunga skyarna och solen bryter fram. Det blir meditativt som i En plansch eller Luckor i tiden eller extatiskt som i Sjujävla lycklig, eller en blandning av båda två, som i Bellmanssånger.
Remaster är både personligt introspektiv och expressiv. Det är tungt, mörkt, melodiskt och vackert. Remaster har många dimensioner som förtjänas att upptäckas av både nya lyssnare och sådana som hört Stefans musik förut.
open.spotify.com/album/6zEaGnxMqEaQJuShqhPq88?si=HTBXryUMSNGDWRJK6tcW3Q