I boken Sclagerkungens krig från år 2016 skildrar journalisten Klas Gustafson schlagersnickaren och skivbolagägaren Stig "Stikkan" Andersons liv. Mest känd är ju Stikkan som mannen bakom Abba, få kanske tänker på honom som en som skrev egna svenska texter till redan kända utländska låtar på löpande band. Den första succén kom redan 1959 med Är du kär i mig ännu Klas-Göran med Lill-Babs. Vi hade originalskivan hemma.
När jag började lyssna på musik seriöst var Stig Anderson fortfarande det stora hatobjektet bland de svenska musiker som jag gillade. Minns hur den skånska reggaegruppen Rotpuls 1981 sjöng: "Stig Anderson/ Du är så jävla smart du/ Stig Anderson/ Dina royalties kommer snart, du." Jag höll väl med och såg Abba som det mest kommersiella och ytligt intetsägande som fanns. Bara ett antal år tidigare hade jag gillat dem skarpt.
I boken talar författaren mycket om musikindustri, skivbolag och politik. Något som för min del inte alls är lika intressant som själva musiken. Jag tror att Stig Anderson gillade musiken som sådan, men han kom också att bli en ganska skrupelfri businessman, som boss för sitt skivbolag Polar Music, som någon gång på sjuttiotalet taxades bland de mest framgångsrika företagen i Sverige. Som sådan fick Stikkan ta emot mycket spott och spe främst av representanterna för den svenska musikrörelsen som växte fram på 70-talet.
Innan sin död planerade Stig Anderson ett museum för populärmusik i Skara. Något som tyvärr aldrig kom att bli av. Polar såldes till Frankrike - så det rasslar till på ett konto i Paris när någon Abbalåt nu spelas. Så man kan kanske säga att Stikkan föll på sitt eget grepp till slut?