Stockholms negrer - Jag är en vit neger/ Ge mig mera pengar

A-sida: Jag är en vit neger

B-sida: Ge mig mera pengar

När jag vintern 1985 jobbade på AB Kodaks fotofabrik i Järfälla i Stockholm hade jag en arbetskompis där som undrade om jag skulle hänga med på en konsert med Stockholms negrer. Han tyckte att bandet var häftigt och sade att de hade en trummis som hade fallandesjuka, och som brukade få anfall under konserterna. Det blev aldrig för oss att spana i negrerna då, men jag hörde den här singeln från 1985 i alla fall i efterhand. Bandet, som bestod av sångaren från tidigare KSMB Michael Alonzo samt hans bror på trummor (det var väl han som hade epilepsi då) samt en basist och en gitarrist, spelade en energisk power-punk med texter som kompromisslöst slungas rakt i ansiktet på oss. Här finns en äkta eller fejkad desperation över det liv i marginalen man tvingas leva, där varje möjlighet till överlevnad plockas som smulor från den rikes bord. Eller vad sägs om A-sidans: "Jag älskar er, älskar dig, men mest av allt så älskar jag mig/ Jag är en vit neger, det är ett under att jag lever/ Jag är en vit neger, för mig finns inga regler." Desperationen inverkar på texterna som ofta är fulla av paradoxer, t.ex. vad gäller kärleken till pengar: "Pengar är väl ändå inte allt/ Pengar är det enda som jag inte har/ Pengar är det enda som betyder någonting." Musiken går på singeln från snabb bluesrock till hårdrock a la Motorhead. Skulle varit kul att ha sett Stockholms negrer -85.