Vintern 1985 bodde och jobbade jag i Stockholm. Det var kallt och mycket snö. Jag levde då mera i 60/70-talsmusiken än i 80-talets, breddade min musiksmak och lyssnade mig bakåt i tiden: Lou Reed (Rock`n roll animal), David Bowie (The man who sold the world), van Morrison (Astral Weeks), Iggy Pop, Doors (Alive she cried), Georgie Fame, Simon & Garfunkel och Beatles. Jag upptäckte Tom Waits i en musiktidning på Kulturhuset och köpte skivan Blue Valentines. Det kändes som att det svenska musikklimatet hade lamslagits. Lustans Lakejer hade dansat ut sin dekadenta dans och festen var slut. Kvar av betydelse fanns endast Imperiet och Thåström som kved sin Blå himmel blues. Hemma i radion i Geta hörde jag året därpå "A pair of brown eyes" med The Pogues. En epok hade tagit slut, en annan börjat.
