När man läser MA Numminens faktaspäckade roman Tango är min passion slås man av hur utbrett tangointresset egentligen är och alltid har varit i Finland. När jag jobbade som lärare i Kotka under en lång period runt millennieskiftet överraskades jag av att mina äldre elever följde med tangomarknaden i Seinäjoki och gillade Jari Sillanpää. Saken var helt klart en fråga om identitet. Som finskspråkig identifierar många sig starkt med den folkliga underström som heter tango. Det är som med dansband i Sverige. Den enda tangoartist jag kände till på åttiotalet var Eino Grön, och då visste jag inte att han sjöng tango. Jag lade säkert hans namn på minne för att det påminde så mycket om Ebba Grön. Om man sedan vistas som musiker en längre tid i Finland så kommer namnen förr eller senare emot: Olavi Virta, Unto Mononen, Raimo Helismaa och Toivo Kärki. Det är också de här personerna som MA oftast nämner i sin bok. Han lyckas även bena ut hur de skiljer sig från varandra i stil och levnadsöde. På samma sätt som det finns typisk argentinsk tango så finns det även en finsk sådan. I Finland är man inte lika sofistikerad som i tangons hemland, utan här trampar man tango när man dansar. Om det är någon låt som tävlar med Vårt land om att bli Finlands nationalsång, så är det Satumaa av Unto Mononen.
