Någonstans hörde jag LP:n The Gift (1982) som var The Jams sista studioalbum. Skivomslaget är så bekant och så även många låtar och låttitlar. The Jam har här lämnat det explosivt aggressiva från de tidigare skivorna bakom, men ändå märks ilskan bra, i de här låtarna som är åt soulhållet. Blåset har kommit till, och det fanns ju inte förr. Man märker kanske de musikaliska fröna till det som sedan skulle bli Paul Wellers Style Council. Ibland finns poptraditionen från Kinks och Beatles närvarande, som i öppningsspåret Happy Together, ibland lutardet mera mot James Brown, som i Trans-Global Express. Men mest låter det Jam, med Paul Wellers ilskna, sammanbitna sätt att sjunga och de typiskt täta gitarriffen till ett hetsigt beat. Det var ganska vanligt att new wave utvecklades mot funk och soul i början av 80-talet. Det gjorde ju Clash också med Sandinista. den mest lyssnade låten på Spotify är This Town Called Malice, med en text man bara vill kapitulera för. Här får Weller utlopp för sin uppdämda, när han sjunger om hur illvillig staden han bor i kan vara, i all sin ytlighet, kyla och liv på existensminimum. Det bästa man kan göra är att ge tillbaka lite glädje till staden.
