Det blev på något vis ett brytningsskede för mig när The Pogues slog igenom med sina skivor och energiska scenuppträdande i mitten av 80-talet. Jag minns att jag hörde låtarna Dirty Old Town och A Pair of Brown Eyes på radion och såg ett band som slog sig med cymbaler i huvudet på TV då, och det var något med den originella föreningen av irländskt och punk, som fick mig att höja på ögonbrynen. LP:n Rum, Sodomy and the Lash var Pogues andra och kom 1985. Innan det hade sångaren Shane MacGowan sedan länge varit en del av den ursprungliga punkscenen i London, med band som t.ex. The Nipple Erectors. Pogues förenar den irländska sångskatten med urkraften hos punken. Texterna är romdränkta, saltstänkta och ogudaktiga - allt med en attityd som gjorde bandet till ett oemotståndligt liveband. Shanes röst och tandlösa attityd, skriken, de smattrande trummorna, thinwhistlen, dragspelet och banjon gör att man vill dansa och tömma ölstopet tillsammans med dem. Det var Pogues som ledde till att jag ville gå vidare och lyssna på mera traditionell irländsk folkmusik, som t.ex. Dubliners, åka till Irland och spela med i en irländskt influerad teaterpjäs i Geta, som vi själva skrev texterna till, och som turnerade ända till Lettland. Många mera salongsfähiga kulturmänniskor har velat avfärda The Pogues som ett gäng suputer, men även många av dessa människor har till slut inte kunnat motstå dem. Och vad jag vet så lever Shane MacGowan än, någonstans i Londons regniga nätter i Soho.