Min kompis skolläraren sade en gång att han läst en intressant artikel när han runt år -76 var i London. Den hette The Titanic Sails at Dawn.
The Titanic Sails at Dawn är en artikel om rockmusik publicerad i New Musical Express 19 juni 1976 av den brittiske rockaren och musikjournalisten Mick Farren. Farren beskriver ett läge inom den globala rockscenen som kan liknas vid det som var fallet inom den finlandssvenska litteraturen omkring sekelskiftet 1900. Då beskrev en kulturperson hur han tyckte att han åkte i en droska tillsammans med hela finlandssvenska litteraturen, nämligen Mikael Lybeck. I ett skede då alla sysslade med romantiska efterapningar av Runeberg/ Topelius behövdes något nytt, vilket sedan kom i form av de modernistiska lyrikerna runt 1920 (Södergran, Diktonius, Björling, Parland). Mike Farren frågar sig om allt vi har att vänta av det sena 70-talet är att gå och se The Who på en fotbollsstadion i Charlton. Hans egen Mikael Lybeck vid denna tid var en anemisk David Bowie, som försökte vara kreativ på sitt sätt. Resten av rockcelebriteterna satt i fina TV-studios och drack te med etablissemanget. Rocken hade fjärmats från sin generation och sin publik, gjorts ofarlig, blivit en sorts muzak. Artikeln är ett upprop till läsaren att göra det som sextiotalet gjorde, att ta tillbaka rockmusiken till den generation där den hör hemma, den unga, till artister och publik, och ordna konserter oberoende av businessen, som bara är ute efter att göra pengar på musiken.
Lyxkryssaren Titanic, som skulle vara världens främsta osänkbara skepp, men som gick in i ett isberg i norra Atlanten på sin jungfrutur 1912 och sjönk med lyx och allt, är en bra metafor för var rocken stod och stampade 1976, vid tröskeln till punkexplosionen som följde. Mike Farren var själv ett barn av sextiotalet, och hade vuxit upp med decenniets pulserande, kreativa rockboom. Han hade sett denna rörelse förvandlas till en förstenad mastodont styrd av marknadskrafterna, och han ville ta rocken tillbaka till gatorna, till småpubarna. Så skedde ju i och med punken.
Det är träffande att Mikael Wiehe skrev sin kända låt Titanic 1978, kanske påverkad av Farrens artikel, som fick stort genomslag i medierna. Titanic i Wiehes version är en bild av samhället i stort. I Mike Farrens fall är det musiken i sig som problematiseras. The Titanic Sails at Dawn. Istället för en lyxkryssare som seglar i natten ska ju rocken transporteras med ideella krafter på en liten skuta som seglar i gryningen och där både artister och publik är med och bestämmer färdvägen och målet.
I lördags var jag på en fri rockkonsert med bandet Kuusamo ordnad av Klubb Ö på Lilla Holmen i Mariehamn. Även Emmaus, Pub Bastun och Pub Ettan ordnar små konserter. Det är ett steg i rätt riktning. Mera sånt efterlyses!