Den som har läst Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula känner till begreppet "knapsu". Ju högre upp i Sverige man kommer desto viktigare är det att inte vara "knapsu", dvs omanlig, feminin. Det kan gälla saker som att laga mat eller vattna blommor, helt vardagliga ting. Helst ska man köra omkring på en snöskoter, vara fåordig, kunna dricka och vara som alla andra. Många artister har uttalat lidit av denna enkelspårighet, och till och med blivit mobbade för sin ovilja att infoga sig i en strikt mansroll.
Jag tänker i Sverige främst på Thomas DiLeva, som tidigt i tonåren tog till sig en udda roll, och började klä sig i färggranna narrkläder, som senare övergick i klänningar och rymdattribut. I sin utveckling hade han förmodligen mycket stöd i David Bowies androgyna rymd-alter ego Ziggy Stardust. Jag var själv och bevittnade DiLevas hyllning till Bowie här på Alandica för något år sedan, där DiLeva berättade hur hårt och kargt klimatet i hemstaden Gävle var för en rymdblomma som han. Mobbning var även en orsak till att DiLeva fick sluta gymnasiet i förtid, och helt satsa på sin rockkarriär.
Går vi ungefär lika långt norrut i grannlandet Finland och några år bakåt i tiden, så hittar vi en annan udda existens, Kauko Röyhkä i Uleåborg. Även han stakade tidigt ut sin väg, bland penningtörstande guldgrävare, fanatiska ishockeyspelare och fundamentalistiska kristna, och hittade proto-punkaren Lou Reed som sin husgud. "When you`re growing up in a small town/ Bad skin, bad eyes - gay and fatty/ People look at you funny/ When you`re in a small town", kan väl beskriva den känsla det är frågan om. Kauko flyttade tidigt till Åbo, började spela rock och skriva böcker, blev en udda personlighet med egen smak och utan lust att resa bort från Finland. Han blev en överlevare.
Det här är två exempel på hur rockmusiken kan hjälpa en individ att hitta sin identitet, även i en tid och i ett klimat, som kanske inte var lika accepterande som det vi har idag.