I Sverige har kvinnor kunnat göra rockmusik på samma villkor som män under en lång tid. Idag är det inget konstigt att kvinnor lyser som stora rockstjärnor och får samma uppmärksamhet som männen. Tänk bara på Madonna och Lady Gaga. Men det finns banbrytare för jämställdheten inom musiken. När punken kom i England slog sig kvinnorna fria och bildade band. Jag tänker t.ex. på X-Ray-spex, Crass och Siouxie and the Banshees. I Sverige fanns det åtskilliga nya vågen-band där kvinnor var med, t.ex. Tant Strul, Pink Champagne, Commando M Pigg, Elegi, Lolita Pop osv. En förebild för många av banden var ändå Eva Dahlgren, som vågade göra känsliga och privata texter på egna premisser. De här banden ville inte vara objekt för männens blickar, utan fria konstnärer med uppdrag att skildra sin vardag, eller bara ha roligt, oberoende av sin könstillhörighet. Ändå tog texterna ofta avstamp i rollen av att vara kvinna, ibland kompromisslöst, som ett slag i ansiktet: "Du ser på mig som du ser på TV, kom inte närmare. Stå inte där och glo!" (Elegi). Jag lyssnade på de här banden för att de skrev bra texter och gjorde bra musik. För mig hade det ingen betydelse om de var kvinnor eller män.
