Den typ av dansinriktad reggae som kom att kallas dancehall blev snabbt populär på Jamaica. Dancehall-reggae framfördes av DJ:s som kunde mixa soundet, eller dubben, på ett makalöst sätt, samtidigt som de pratade fram, eller toastade, aktuella texter om dagsläget på Jamaica eller bara berömde sig själva på alla möjliga sätt. Produkten blev mestandels ganska så kul. Det fanns äldre toastmasters såsom Big Youth, som inte var lika snabb i truten som yngre kolleger, typ Yellowman. Jag köpte på mig ganska många av de här reggaediskjockeyna från Jamaica. Trenden spred sig långsamt även till Sverige, där det fanns en DJ, som kunde toasta reggae, då när det begav sig på 80-talet, nämligen Duke of Zion, alias Oledotun Adebayo, som kommit upp i Sverige från London i en raggarbil, började skriva i Schlager, grundade banden Zion Steppers och Giant Steppers, vann ett toastmästerskap i Stockholm samt fick vara förband åt The Clash på Isstadion i Stockholm 1981. Den märkligaste och roligaste skiva som jag någonsin ägt är Zion Steppers Dread inom Stockholm. Duken gästade Pub Bastun på en svettig reggaesession då jag var som mest torsk på musiken. Ingen annan än han förstod väl vad det var för "skanking" som någon åländsk reggaediggare försökte praktisera på dansgolvet då, om ens han.
