I övergången mot 1986 någon gång bandade jag Tom Waits Swordfishtrombones. Sedan åkte jag på sommaren på Interrail och träffade en engelsman som sade att hans favoritartister var Pouges och Tom Waits, lite samma som mina just då. Han gillade t.ex. In The Neighbourhood från Swordfishtrombones, som börjar med orden "Well the eggs chases the bacon round the frying pan". Det var sant att Tom Waits blev allt mer mystisk för varje LP som gick. Inte för att jag kände till så många tidigare skivor, men då jag lyssnade på Swordfishtrombones så var jag benägen att hålla med. Tom Waits är en artist som blandar friskt och som är svår att kategorisera. Han utgår nog i bluesen och folkmusiken, men det finns mycket av jazz, kabarétradition och rock i hans musik även. Soundet är otroligt spännande, väldigt akustiskt och nära, och Waits röst låter just som han sjunger på titellåten: "played dirty water from the swordfishtrombones". Ändå är väl Tom Waits mest sig själv bara med ett piano på en tom scen. Texterna har väldigt ofta en tragikomisk touch, man vet inte om man ska skratta eller gråta, snarare det förra, för denna luffarsjäl har verkligen glimten i ögat. Favoriter på skivan, om jag är tvungen att plocka ut några, är väl Underground, In The Neighbourhood, Down, down, down och Swordfishtrombones. Tom Waits var med i någon Jim Jarmusch-film vid den här tiden också, och spelade där sig själv, en utslagen luffare, som sittande lutad mot en husvägg yttrade det sanna mantrat: "It´s a sad but beautiful world". Nu lever han eremitliv någonstans på den amerikanska landsbygden, och fortsätter göra sin spännande musik.