Hörde talas om att någon på åttiotalet satt och sjöng kommunistiska kampvisor till gitarren i MLK:s (Mariehamn Lawn Tennis Clubs) uthyrningskiosk för racketar. Vilken kulturkollision, tänker jag nu. Men samtidigt vilken underbart galen idé. Kanske var det någon av dessa sånger som sjöngs?
1. We Shall Not Be Moved (Pete Seeger) (svensk version: Ingen rubbar oss)
Låten fungerar både som protestmarsch och som sådan. Den tar sin avstamp direkt i fackföreningsrörelsen, inger vi-känsla och innefattar såväl naturbilder som en anad motståndare. Den är passligt kort.
2. Raggedy (Pete Seeger)
Upprepar samma tema genom alla verser. Börjar i hopplöshet och slutar i styrka. Perfekt att sjunga till gitarr i utvalt sällskap.
3. There`s Power In A Union (Billy Bragg)
Stark protestsång, som upprepar att det är styrka i ett förbund. Här finns inga överflödiga ord.
4. Bön till en arbetare (Victor Jara) (svensk version av Cantalucha)
Bara det att det är Victor Jara, den chilenske frihetskämpen, gör låten viktig. Bön till en arbetare slutar med orden att vi ska gå enade tillsammans.
5. Internationalen
Den ultimata förstamaj-visan. Jag kunde sjunga den redan på högstadiet.