I början på 80-talet efter att jag flyttat till Geta från Mariehamn kom jag i kontakt med många i min ålder som lyssnade på ganska så traditionell rockmusik, s.k. tradrock. Det var mycket rocktraditionen från 70-talet med band som t.ex. Pink Floyd och ELO som gick igen på den åländska landsbygden. Ett nytt band som kom fram vid den här tiden och som en av mina kompisar i Geta hade koll på var Dire Straits. Jag minns att vi lyssnade på en av de första skivorna med bandet, Communiqué, någon natt i hans rum, och att jag visst måste medge att Mark Knopfler var en gitarrist med ett alldeles speciellt mjukt sound, även om själva stilen gick i country- bluesrockens fotspår, typ JJ Cale, Eric Clapton. Min vän skröt även med att han hade upptäckt en snubbe vid namn Bruce Springsteen helt på egen hand och långt innan jag själv hörde talas om honom. Jag hade själv i slutet av 70-talet lånat skivor med grupper s.s. Hot Tuna, Sweet, Johnny Winter, Dr Hook, Tom Robinson Band och Bachman-Turner Overdrive av min kusin som hade mycket rockskivor, så visst var jag även lite fast i tradrocken, även om jag helst nämnde att jag var inne på New wave-spåret. Jag tyckte t.ex. att Status Quos boogie-rock var OK och spelade ibland en gammal kassett med bl.a. spåren Paper plane, Down deeper and down, Again samt Caroline. Låtar som jag en gång dansade mig svettig till på ungdomslokalen Furulund. Och visst klassades Ulf Lundell av den tidens rockskribenter i Schlager som en total tradrocks-föredetting, något som Uffe gav tillbaka för i många sura uppstötningar om bl.a. Håkan Lahger. Så varför nu inte yla med vargarna en gång för alla och konstatera faktum: Tradrock`n roll is here to stay, it will never die!