Den 4 januari 1983 bandade jag in ett TV-program från festivalen Notting Hill Carnival i London. Den här festivalen som erbjuder ett brett spektra av karibisk musik startades 1966 och håller fortfarande på. Den är en känd kulturhändelse i England som lockar flera tusen människor varje år. TV-programmet 1983 riktade in sig på reggaemusiken i London och innehåller intervjuer och liveframträdanden med grupper som Aswad, Sons of Jah, Brimstone och Junior Brown. Ljudkvaliteten på den gamla kassetten förvärras av att jag bandade med en kassettbandspelare dierekt från TV:n, så att återge vad artisterna säger om sin situation och sin musik är svårt nu så här i efterhand. Att de talar sin traditionella pidgin-engelska gör det inte lättare. Musiken på kassetten är lättare att ta till sig. Jag kan dock sluta mig till att de svarta reggaeartisterna som intervjuades, Aswad och Sons of Jah, inte var speciellt nöjda med sin situation där de bodde. De talade för många svarta människor i området som kände lika som de. Identiteten var djupt rotad i det karibiska och afrikanska arvet. Det kan inte vara lätt att känna att man ryckts upp från sina rötter två gånger: först från Afrika av slavhandlarna på 1800-talet och sedan från Jamaika i jakt på en bättre framtid på 50-talet då många västindier kom till England för att jobba. Artisterna talade om vikten av att de svarta skulle förena sig världen över i en gemensam strid för en gemensam identitet och för rättigheter och förståelse i det samhälle där de hamnat. Rörelsen Black Unity (ursprungligen grundad på Malcolm X:s tankar) presenteras som något viktigt. Det går inte att ta ställning till resten av världen innan alla svarta förenats, menar man. I Zimbabwe victory song av Sons of Jah kommer det här universiella budskapet bra fram. Det talas om musiken. Hur viktigt det är att svarta i andra delar av världen kan ta del av den musik, som t.ex. de engelska reggaemusikerna gör. Låten Only Jah children play reggae music this way av Aswad talar om vad det handlar om. Att de svarta i området i London där de bor känner sig missförstådda av samhället uttrycks med bitter ironi. I skolan lär sig de unga ingenting, annat än om vikten att bli en god arbetare som kan följa klockan och göra sitt jobb. Så enligt Aswad finns det inget alternativ än att vara som i låten I a rebel son. Det talas om rasismen i England, och om att de svarta som kom till Storbritannien från Karibien genom exempel från USA borde ha kunnat förutse vad som kunde hända om man sammanför människor av olika etniska ursprung i stora städer. Tal av Martin Luther King varvas med uttalanden av vita amerikanska rasister. Pengar satsas på rapporter för att ta reda på hur de svarta integreras i olika västerländska samhällssystem runtom i världen, men ingen verkar vilja göra något konkret för deras situation här och nu. Artisterna ser att det är samma system överallt i världen där de svarta förtrycks. Hela TV-programmet genomsyras av rastafari-tron hos dessa musiker. Man har med sig sin kultur hemifrån, därifrån man flyttat, och kommer till ett nytt ställe, där det förväntas att man ska leva efter det nya landets regler. Rastafarierna ser klockan som en slavdrivare, en uppfinning av Babylon, och vill leva oberoende av klockslag. Den Gud som de tror på är heller ingen Gud med vitt skägg som sitter i himlen och välkomnar dig efter att du slutfört din livsgärning, utan en Gud som vill att du ska leva här och nu - helt olik den som vi här i västerlandet tror på. Jag känner igen det politiskt militanta budskapet i reggaemusiken från den här tiden när jag lyssnar på kassetten, och undrar om det månne kan vara likadant fortfarande? Då kände väl många av reggaemusikerna att de liksom inte hade något annat val än att vara militanta i sina texter, eller som Aswad sjunger: "It`s not our wish that we should fight."