Ulf Lundell - Ripp rapp

LP:n Ripp rapp var tidsmässigt Ulf Lundells femte. Den kom ut 1979 mellan skivorna Nådens år (1978) med klassikern Snön faller och vi med den och dubbelalbumet Längre inåt landet (1980) med kända låtar s.s. Stackars Jack och Posörerna. Ulf Lundell i slutet av sjuttiotalet var fortfarande den argsinte rebellen med den skitiga rösten och de ångestladdade rockballaderna, som han gjorde sig känd för i.o.m. debuten Vargmåne (1975). Det var före han hann bli alltför folkhemsaktig med den publikfriande Kär och galen från 1982. Då många svenskar förknippar Ulf Lundell närmast med den Evert Taube-klingande Öppna landskap från den skivan, förknippar jag honom med låtarna från de tidiga skivorna: de där han skildrar det nakna hjärtat i ett ensamt Stockholm efter att tunnebanan stängt, typ Bente från Vargmåne. Jag bandade Ripp rapp av någon kompis och lånade Ulf Lundells sångbok på bibban, skrev av sångerna och spelade dem på min nyinskaffade gitarr. Det var de stillsammare spåren på skivan jag lärde mig: Stjärnorna, Hav utan hamnar, Håll mig...oh, ingenting, Ute på tippen och Rom i regnet. Man läste väl även Lundells romaner, och diskuterade vad han var bättre på - musiken eller författandet. Jag höll på musiken. Ulf Lundell har alltid varit skygg, alltid haft något viktigt att säga om livet - obotlig romantiker och ensamvarg som han är. En TV-intervju med Lundell var något speciellt, att jämföras med en Dylan-intervju på radio. Två gånger har jag också sett Uffe live - båda i Helsingfors på 90-talet. Ripp rapp har ett ordinärt rockstuk på de låtar som är i lite snabbare tempo - något han fick skit för av trendnissarna i rockpressen. Men på scenen fungerar det åtminstone till hundra procent. Och med sångrader som Ooh-la-la jag vill ha dig så är ju framgången given. Han kan vara så glad och problemfri i röjarlåtarna. Men det är ändå det melankoliska draget i de lugnare låtarna som jag gillar bäst på skivan. De där han ställer sökarljuset mot varats olidliga lätthet - valet mellan "packad i parken med de andra och ensam är stark". Det är den flugan-mot-fönstret-attityd jag gillar bäst hos Lundell, och få svenska rockpoeter har kunnat skildra den så bra som han.