A-sida: Dancing with tears in my eyes
B-sida: Building
Det var väl 1980 som det plötsligt ploppade upp ett band som hävdade att syntar, långa rockar, dimmiga kvällsvandringar i London samt Wien var något speciellt. Stilen kallades nyromantik eller syntrock och Ultravox var en av banbrytarna. Jag kunde aldrig förstå mig på det här. Vilket snobberi! Varför ville man tillbaka till ett klassiskt Wien som man mest förknippade med lyx, bakelser och nyårskonsert med filharmonikerna? Och vad hittade man egentligen på sina solovandringar i Londons smog: Baskervilles hund? Men den låten av Ultravox som mest har stannat i minnet som en kvarleva från denna syntpopepok är ändå den melankoliska Dancing with tears in my eyes. Låttiteln är bra, och den upprepas hela tiden, till ett stadigt syntbeat. Jaget som gråter i låten gör det för att något är förlorat, något är dött. Man tror att det är den egna kärleken, men så är de två plötsligt i varandras armar igen och dansar till sin favoritsång. Kan det vara att sorgen riktar sig mot en okänd medmänniska som dött i ett attentat eller i en bombattack? Låten får ju i så fall en skrämmande aktualitet idag. På B-sidans Building är det igen egot som projekt som det byggs på, till ackompanjemang av ett lugn pianoslinga. Vi levde ju ändå i satsa-på-dig-själv-eran, då 1984, då singeln släpptes.
