Av alla mina vinyl-LP:s utgörs ungefär 28 procent av rock och pop på engelska. Av de fem första skivor jag köpte 1980-1981 var två brittiska: The Clash, "London Calling", UK Subs, "Another Kind of Blues"; två irländska: Stiff Little Fingers, "Nobodys Heroes", U2, "Boy" och en amerikansk: 20/20, "20/20". När man köpte skivor på den här tiden var den enda möjligheten att köpa dem nya i skivaffären, och priset sved. Det var där runt 45 mark. Mycket av det jag har är punk eller nya vågen, och det allra mesta är musik från början av åttiotalet eller slutet av sjuttiotalet. Av klassiska rockplattor har jag någon, av betydande rockartister mera. Ändå kan jag inte säga att jag har ett representativt urval. Jag har gått efter min egen smak när jag köpt skivor, och inte efter listor. Jag har heller inget behov av att skaffa mig de skivor som "alla pratar om" på vinyl. Dem kan jag lika gärna köpa som CD, då det är billigare.