Det här är då de frusna tårar som trummisen i Diestict pratade om på Pub Bastuns trappa då för länge sedan. Det tog mig 38 år att köpa dem och lyssna på dem. Och det var det lönt. Tårarna är frusna och svarta, varje låt går liksom i moll. Borta är väl det råare pubertala från debutalbumet, nu är det tyngre, mörkare och också mer dynamiskt. Tycker att soundet på Frusna tårar är fylligare och desperationen mognare. Texterna är också mera allmängiltiga. Tår-temat återkommer faktiskt ett antal gånger, mest i titellåten Frusna tårar. "Vad finns det för anledning att gråta när det är kallt?", frågar sig en som kommer från en kall nordlig industristad, som Sundsvall. Och jo, trummisen betonade ju det här: Kom ihåg tårar som fryser, så minns du vad vår nya skiva heter, sa han ju. Jag gillar att det finns ett lite nostalgiskt tillbakablickande på den här skivan, som att allting ändå var lite mindre komplext för, typ, tre år sedan. Tiden och utveckling går ju snabbt i en ungdoms liv. Jag gillar faktiskt bäst de balladaktiga Jag älskar mitt liv som jag älskar dig, Frusna tårar samt upptempolåten Ha Ha Ha. Den sistnämnda handlar om en osäker kille som styrs av andra, men som ändå har viljan och modet att vid stupets kant gå sin egen väg.