Jan Hammarlunds LP När bandet slutar spela kom redan 1973. Den enda låt med Jan Hammarlund som jag hört innan jag köpte den här skivan som vårens LP var Till dem som håller musiken vid liv. Då beslöt jag att lyssna lite mer på den här artisten. Och visst kan man säga att tidsandan märks bra i Hammarlunds texter. Skivan som är utgiven på den lilla oberoende skivbolaget Silence bekänner sig till socialismens ideal. Det är en av orsakerna till att Hammarlund håller på som artist; att sprida socialismens budskap och ge kraft och mod till den lilla människan. Jag har absolut ingenting emot skivans politiska framtoning, tvärtom ser jag i Jan Hammarlund en artist som vågar ta ställning för det han tror på. I låtarna När vi kan dela och Den överlevande kommunarden märks det politiska budskapet bäst - det handlar om att föra budskapet vidare i världen. Men vackrast är det ändå när han i avslutningsspåret Valarna som sjunger, liksom förankrar allting i människans egen vilja och låter vårt undermedvetna bli djupet där valarnas sång hörs (lite som att svaret blåser i vinden, som Dylan sjöng). Hammarlund gör många egna tolkningar av andra artsiter eller visor på den här skivan: Nationalteatern, två låtar med medeltida ballad-tema samt den traditionella vandringsvisan Si go afton och go kväll. Han lånar en text från 1800-talsförfattaren C.J.L. Almqvist, samt sjunger en sydamerikansk FNL-sång. I barnet som dom lämnat på vägen blir Hammarlund igen personlig, och det kunde vara en självbiografisk historia om barnet som fick stå vid scenen och låta alla de vänliga människorna runt artisterna som han gillade uppfostra honom. Så som det var mera på 70-talet (då man insåg att It takes a village to raise a child) och som har försvunnit mer och mer nu i våra dagar. Så sist och slutligen får jag väl konstatera att Jan Hammarlunds känsliga sånger gav mig mera mersmak än avsmak, efter den första genomlyssningen av den här skivan.