.JPG)
Ratata anno 1982 bestod av trion Mauro Scocco, Johan Kling och Anders Skog. Det var ett utpräglat syntband. Men ändå inte ett tråkigt, romantiskt sådant, som spelade sockersöt syntpop. Nej, här var det skarpa, distinkta rytmer, och texter som andades både hopp och svårmod. Mauro Scocco har väl sagt att de ville göra som ett Gyllene Tider för tänkande ungdomar. Och visst! Det låter Gyllene Tider! Tempot är sådant, melodierna också ibland. Det balanserar ibland på gränsen till det sentimentala, men det är alltid lekfullt, och kontrollerat. Tänker på låten Doktor Kärlek (Medicus Amor), som är dansband! Eller på Tex Willer, som kunde vara Walk Don`t Run på syntspråk. Jag blir positivt överraskad av den här skivan. För jag hade tänkt mig Ratata som lite pretto. Snarare skulle jag anse dem missförstådda eller före sin tid. Det här pekar nämligen framåt mot nästa steg i svensk popmusik. Här anas redan Mauro Scoccos melankoliska drag i många låtar, liksom de italienska rötterna. Han sjunger helt förträffligt, och behärskar såväl pop som soul. Min favorit är A-sidans Allt är bra, där dubbeltydigheten kommer fram i texten: "Allt är bra, allt är bra/ Men ingenting är som det ska." Jag börjar undra om Ratata även språkligt var banbrytande. För i låten Varenda minut, varenda sekund, så skippar de, i god Bo Kaspers-anda, ordet "att" i strofen "Jag kommer aldrig ångra mig." Skulle jag själv klara av att göra bra syntmusik, så skulle det kanske låta så här.