Världsmusik

Det var nog i slutet på 80-talet som jag hörde uttrycket "världsmusik" användas första gången. Jag har inte kollat upp vad som menas med begreppet, men jag antar att det avser att beteckna "musik från hela världen" eller folkmusik, folkens ursprungsmusik, som till skillnad från rocken, jazzen, funken och soulen, som uppstod ur den afroamerikanska bluesen, fanns där innan. Trots att jag blev bekant med "världsmusik" så sent, så har jag nog aktivt lyssnat på den innan. Jag gillade tidigt t.ex. afrikansk folkmusik och pop, samt all västindisk musik förstås (reggae, soca, calypso), jag kunde nosa på den cubanska salsan samt folkmusik från balkanländerna via radion samt fick upp ögonen för den finska folkmusikgruppen Värttinä och irländsk folkmusik. Jag intresserade mig för grupper som Södra bergens balalaikor från Stockholm och även förstås de som hanterade vårt eget nordiska folkmusikarv, t.ex. Grus i Dojjan, Folk och rackare. Många svenska band blandade förstås in folkmusikinfluenser i sin musik redan tidigt, t.ex. Archimedes badkar och Aston Reymers Rivaler. Under senare hälften av 80-talet blommade mitt intresse för världsmusik upp mera, så jag hade inte svårt att ta till mig den explosion av svenska folkmusikband som kom på 90-talet i form av t.ex. Hedningarna, Nordman, Garmarna och Gjallarhorn. Jag åkte bl.a. ett par gånger till folkmusikfestivalen Kaustby i norra Österbotten då. En tragisk avart av denna fokusering på det mytologiskt nordiska kom i form av vikingarockband s.s. Ulthima Thule, som närmast hade ett slags rasistiskt vit makt-budskap som lätt kunde få genomslag på förvirrade högstadiepojkar på landsbygden. Att söka sina folkmusikaliska rötter och blanda upp det med modernare tongångar är dock något som förnyat den moderna populärmusiken och inget att vara rädd för, det är inte liktydigt med ett idealiserande romantiskt svammel om att vissa människoraser är mera högtstående än andra, utan tvärtom!