A-sida: OOh La La
B-sida: Magazines
Den forna Velvet Underground-medlemmens och -altviolinistens singel från 1984 låter precis så tidtypisk som man kunde frukta. Som en David Byrne som fått glädjefnatt och struntat i vad han ger ut. Det andas både den flirt med världsmusik som låg i luften och den funkiga hip hop-stil som alla trodde att de måste visa att de kände till. Det är väl det absolut gladaste och mest textspäckade jag hört med John Cale. Miltals ifrån de tunga basstämmor han lade ut på Venus Of Furs och liknande låtar. Vad är det han försöker uttrycka? Det blir jag inte klok på. Och innan jag hinner fundera tar singeln slut. Den lämnar mig oberörd.
