A-sida: Sally MacLennane
B-sida: Wild Rover
Jag minns när jag på min första interrail sommaren -86 slog följe en dag med en kille från Birmingham och jag nämnde för honom att jag gillade Pogues och Tom Waits och han tyckte det var konstigt att jag nämnde just hans egna favoritartister. Han sade då att publiken bara älskar Pogues. Och det kan jag förstå. På den här singeln från 1985 finns den kända Sally MacLennane med från debut-LP:n. Irlands-standarden Wild Rover har jag innan inte hört med Pogues. De gör den lite råare än Dubliners, och man kan höra något som faller till golvet efter sista no-nei-never-no-more-knacket. Kanske är det skedar? Det som jag imponerades av med Pogues var att de slog sig hårt i huvudet med rytminstrument. Hade varit fantastiskt att ha sett dem i Åbo på åttiotalet när jag hade möjlighet, men missade tillfället.