A-sida: Lilla pojk
B-sida: Fyra skratt
Jag har aldrig hört Staffan Hellstrands första band SH! förrän nu. Den här singeln är från 1985. Båda låtarna är skrivna av Staffan Hellstrand, och det är även han som sjunger. Rösten hans känns igen, intimiteten, smärtan och energin. Kompet är mera new wave än på Hellstrands soloskivor. I Lilla pojk är basgången framträdande. Historien berättar om någon som vill bli något, men som blir besviken. Det är en tuff tillvaro att slå sig fram i, det slutar oftast med att man blir nedtrampad, om man inte är tillräckligt klok. Men det är Fyra skratt som jag gillar bäst på singeln. Den byggs upp runt en keyboardslinga som för tankarna till The Doors. Även Staffans intensitet i sista versen låter Jim Morrison. Berättelsen är komponerad som i en ballad, eller dikt, runt fyra skratt som en flicka har, när hon går ut i världen. Dessa skratt är olika skratt, men i slutet hörs de alla tillsammans över Stockholm. Kommer att tänka på låten Romeo i Stocksund, där "Stockholm sjunger: na-na-na-na-na-na." Det är något universellt Hellstrand försöker fånga i sina texter i beskrivningen av det specifika. Det gör honom till en bra lärare för mig.
