A-sida: All My Loving (Ask Nothing)
B-sida: Last Card/ Walk In My Shadow
Jag hade kanske inte väntat mig så mycket av före detta Theatre Of Hate-sångaren Kirk Brandons nya band Spear Of Destiny, men detta lågvattenmärke var jag ändå inte beredd på. Det låter som om man ber Motorhead spela Aha eller Herreys ungefär. Hur kan en person som i början av sin musikaliska utveckling varit så inriktad på politiska orättvisor och livets skuggsidor plötsligt kasta in handduken och leverera något som kunde gå hem i bästa familjeunderhållning en lördagskväll på TV? Från hat till kärlek är väl inte alltid steget så långt kanske, men detta är smörja. Fattas bara glitterkostymerna och den intränade stegkoreografi med stela leenden riktade direkt mot spotlightsen. Kirk uttrycker absolut ingenting i de två första sångerna. Det är tidig europop i bästa fall. I sista låten försöker man sig på något slag av blues, men här passar den maneriska sången inte in. Saxofonen har man med sig från Theatre-tiderna, men den är nu tämjd och pålagd dansbandseko. Av Brandons skrik finns nu bara kastratsångarens inställsamma jamanden kvar. Jag ångrar att jag lyssnade på det här. Skivan kom 1985.
